nattens
skoningslösa käkar
maler honom
till intighet

medan hon vrider sig
av hjärnans
mörka giftighet

av dem tar livet
allt
för glupande
tuggor

de väver
drömmar
men
med förföljande
skuggor


hon sa
tag min hand
vi säger inte
godmorgon
jag ber dig

jag väntar
på det nionde molnet
du ser mig

jag är också rädd
min kära
håll mig bara
nära
nära


till slut

de gapar och sväljer

en nattvard

de väljer



innan
dagens
skrikiga ljus
slagit
rot

har de funnit
till slut

på livet

en

bot