Då solens första strålar glittrar på vita driva

Aurora, den vackraste drottning,blickar mot månens skiva

Hon är blek, hon är skön, hon är is, hon är eld

Åt gryningens timma hon vigt sig helgd

Av solens första strålar hon låter sig smeka

den höljer henne i värme,tränger in i livet det veka

Ovanligt vackra färger föds ur hennes stora smärta

och kölden tränger djupare, in till hennes hjärta

Det glimma och det spraka i storslagen symfoni

och skaren på snön den gnistra som fasetterat fyrverkeri

Då himlen så nu glöda på marmorerat vis

brinna denna fackla i ett hölje av is

Hennes stund på dygnet,är ack förgängligt kort

Då obönhörligt dagen randas livet hennes rinner bort

Var dag hon föds och var dag hon dör

Aurora, du vackraste drottning, dig bugar vi oss för