Nu är det bofinken.
Pockande med sin genomträngande stämma. Senare ska hackspettens ungar påminna.
Men nu är det bofinken.
Det är nu ljuset översvämmar dygnet. Till och med skuggorna är genomlysta och natten har slutat att ens försöka tjata sig till ett par timmar av liv. Stillheten de där stunderna av vila i ljuset får kallas natt fast mörkret bara viskar i grottor och där vattnet välver gravarna i havsdjupen.
Det är nu det är bofinkens tid.
Och påminnelserna om det som varit ett liv kommer med dofter av hägg som sakta vissnar medan syrenerna trevande smeker den vind som råkar ha sin väg förbi.

Jo det fanns ett liv om våren som nog borde få ligga orört i sina väl dolda sarkofager.
Ett som handlade om löften utan framtid och gemenskap utan tillhörighet.
En inbyggd sorg i ett glittrande leende.
En sorts musik utan ton
och en ton som ändå måste ljuda, fast utan resonans.

Hon själv som doftade förpubertet.
Ögonen som såg det ofattbara.
Munnen som måste tiga
och hjärtat som inte kunde sluta leva ens när sorgen dränkte dess slagfasta beslutsamhet.
Det var i bofinkens tid och alla de vita klänningarnas dagar.
Hon själv.
och ett aldrig uttalat ord.

Om det är den sortens ord i de genomträngande tonerna från rostbröstet i busken. Om det är bofinkens budskap.
Om försommarkvällarna avslöjar tiden och vänder den mot henne som fortfarande blundar och sväljer.



De där dagarna som skulle kallas vackra
oskuldens år
före all tid

Hon visste inget om den sortens dagar.
Hon bara längtade efter det hon alltid saknat och aldrig skulle få.
Ett pärlande skratt under himlen
då
i den tid som var bofinkens innan sommaren vände den mot henne.
Fågeljäveln

Så lik henne själv när hon drillade sina fingrar mot tangenterna och sparade ord att lägga som vingslag
som för att behaga

bild: Kim Jinsuk

Men långt bortom
där sol och måne talar kärleksord
ruvar skatan på en silverskatt
i döden ska hon leva
osagd

men sann

.....