Då jag berättar att jag har ADHD och dyslexi möts jag av en rad konstiga reaktioner, blir sårad, arg och känner hur fördomarna mot dyslektiker samt bokstavskombinationerna växer.

"Sån är inte du!"
"Man märker inte att du har ADHD."
"Skulle du som är så lugn vara ha det?"

Då jag berättar om min vardag, säger vissa:
"Okej, men alla är väl glömska ibland?"

Det jag känner är att jag inte blir tagen på allvar, mina diagnoser behöver jag stoppa undan, för ingen lyssnar.
Det tar på krafterna att behöva förklara varför vissa saker är svåra för mig om och om igen!

"Kan inte din bakgrund vara del av dina svårigheter?"
"ADHD" är ett handikapp som kan vara osynligt då man blir vuxen.
I mitt fall påverkar inte det mig så mycket.
Dyslexin har jag fått bulta bort så gott jag kunnat, samt min ADHD.

Jag kan säga såhär:

"Ni som pratat med mig här inne vet att jag är öppen, glad, ger texter om min vardag, jag är generös med mina kommentarer etc." Ingen av er har kanske tänkt att jag har ADHD, eller dyslexi."

Dyslexi är ett svårt handikapp, får man inte hjälp sitter det i en livet ut. Jag hade den turen att jag fick gå på Dyslexilinjen på Sundsgårdens folkhögskola i två år. Hade en superlärare som heter Gudrun Root och det hon inte vet om det handikappet, är inte värt att veta.

Jag fick lära mig läsa från grunden. Hade en läshastighet motsvarande en elev som går i fjärde klass. Fattade inte ett dugg av det jag läste. Hann inte med textremsan på tv som är 100 ord i min. Ja, läshastighet mäts då man kollar hur mycket man förstår, alltså läsförståelsen.


Datorträning, grammatik, stavning, tränade upp ordförrådet, orka läsa, kunna ta in text via öronen.
Jag hade mycket svårt att acceptera detta, ville inte konfronteras med mina handikapp, kände mig som ett ufo. Då ska man inte tala om alla människor som dömde ut mig totalt!!!

Mobbning fick jag stå ut med hela skolgången pga att jag inte var som andra tyckte jag skulle vara... Specialskola var en enda väg för min del, då jag började skolan... Pga mina så grava problem med talet, oförstånd i språket etc så hamnade jag i en klass för förståndshandikappade barn.
Problemet är att jag hade behövt specialklass första året pga av mina upplevelser, sen då livet stabiliserades så skulle jag klara grundskola.
Ingen vuxen fann mitt liv som ett intresse...

Då jag gick i tredje klass insåg jag hur fel jag hamnat. Skämdes som en hund då jag dag ut och dag in tvingades ha mindre begåvade vänner. Det gjorde mig ensam, utsatt, misshandlad och mycket förvirrad.
Satt på mitt rum som 14-åring och skrev en novell på 50 sidor om en tjej som led av cancer. Denna tjejen hette Sandra och den blev mitt genombrott.
Ja, jag lämnade den till en assistent, som läste denna och kom tillbaka dagen efter.
Han sa:
"Vad gör du i denna skolan?"
"Jag går här," sa jag och log sorgset.
Många har sen dess frågat det samma, men jag ville inte ta det till mig.

Då skammen försvann öppnades min värld.

Matematik är en baksida med dyslexin, den heter Dyskalkeli och är mycket vanlig bland dyslektiker. Något som också är vanligt är tilläggshanddikapp, som adhd och andra svåra handikapp.

Nu låter detta som om jag vore en komplett galning..

Nej, jag är en glad kvinna på 38 år, som är lite egen. Jag har ett förflutet som heter sju djupa sorger, djupa oceaner, men lika ung som den livslust jag bär.
Kanske lite udda, kanske lite väl nyfiken och glad, men jag vill se livets goda och ge till er som kanske inte är så lyckliga.

Med denna texten vill jag visa att man kan få tillbaka sitt liv om man kämpar. Jag kämpar för alla som ingen lyssnar på.
Kom ihåg du som läser denna text.
Detta är inte unikt. Så många barn än idag hamnar i specialskola pga vuxnas okunskap. Vuxnas okunskap är den farligaste okunskapen man kan få.

Den gör att barnen förlorar livets kunskaper,
inte kan få kompetens motsvarande deras nivå,
chanser försvinner, de kan inte läsa om hela grundskolan.

Det värsta med de vuxna i min omgivning, då jag var barn,
var att de såg mig som något de kunde utöva sin makt på. Utbildning var inget de brydde sig om, jag var ju redan dum, någon som kom att misslyckas i livet.
Varför satsa på ett barn som ändå skulle gömmas undan?

Idag kan jag säga att om jag fick chansen att leva om, så hade jag tagit den. Då hade jag valt en mamma och en pappa som önskade mig, gjorde allt för att jag skulle må bra och få det liv jag önskade...

Men nu kan jag inte göra så, så jag får försöka leva ett liv där jag inte har betyg till jobb, inte chans att få körkort, eftersom pengarna inte finns. Läsa om och be till Gud att detta löser sig...

Den jag kan se till att hon får allt hon behöver är min dotter. Jag är för gammal, även om man inte vill, så måste man erkänna att jag är snart 40, har aldrig nästan jobbat, ja en verklighet jag lever i.

Men jag släcker inte hoppet om mig själv, jag är bara så trött på att hela tiden snurra i samma hjul år ut och år in utan någon förändring.
Jag tror inte på allt prat om att framtiden gömmer överraskningar... Nej är nog för misstänksam mot sånt. Fått höra det för många ggr.

Jag vet att alla har vi ansvar för våra liv, att vi behöver göra allt för att kunna leva det liv vi vill. Jag vet också att många sagt att man inte dömer efter betyg. Vad gör man om människors ord inte stämmer med nutidens?
Vad gör man om allt för många bara säger detta för att vara snälla?

Mina tankar kring livets val och möjligheter kretsar kring små val som stoppar upp hålen, men när ska jag kunna söka ett arbete och börja leva?
Än så länge är det ingen arbetsgivare som vill tro på mig!
Jag har mycket svårt att se vad jag kan erbjuda.

Komvux till hösten... Matematik och engelska på grundksolenivå...
38 år i november och tillbaka i skolan pga mina fosterföräldrars val att en gång i tiden ta mig som fosterbarn!!!!

Får se när jag börjar jobba... Vill gärna berätta för hela världen om mitt liv, då, nu och framtiden. Kanske hjälper denna texten någon, kanske någon får svar på sina frågor....