det står stort och vitt och ser ut
som ett barndomshem

en skål med lögner, en berså av syrén
en labyrint som växer snabbare än jag

där står ett gäng människor
med stora händer som äter upp mig

ett vitt hus med fördragna fönster
och blinda balkonger

ett översiggivet hus; så förbittrat
att frukter vissnar och trillar
och slår sig mot asfalten -

dessa röda, gröna kart
som gick sönder vid förlossningen
och inte duger någonting till -

som inte blir syltade, saftade, bortgjorda
i klassrummet eller musteriet

gatan blir en väg; blir vägen bort
blir en autostrada i Hitlers gamla Heimat

en påminnelse om vår dödlighet; en vinkning
från framtidens forntid; just idag
är en gammal dag med hus, gator, fönster

precis som alla andra dagar

jag drar draperiet mot mitten av scenen
stänger av arbetarna

och kastar blickar åt motsatt håll
än vad alla kunde tro - jag är motsatsen
till mig själv; jag är fri från jag

jag är övergivet blå
eller röd av love och understanding

inte grå och vit och svart; jag är ett hus
med fönster i glas-mosaik

ett rött hus i vägkorsningen

jag står som en dåre i trafiken
medan jag längtar, längtar, längtar
efter en annan tid än den

som syns i kristallkulor över hela klotet;
hos varenda en av Satans häxor syns det
att jag är ofarligt blå -

bara ett pigment och en keramik och en lera
för dig att begrava händerna i