vaknar med
ord i huvudet det är
ingen idé att
försöka sova vidare då
du
har nästlat dig in i porerna
i min hud i
hjärnans vindlingar
det är
intressant
att se hur min
kropp
reagerar
på minnet av
ditt leende,
darrningarna efteråt
och armarna runtom
det här är
inte orden jag skrev
de orden
snubblade ur mig, det är
ganska mycket
snubblande nu
men jag har
inget emot det jag tror
att
livet
vill mig väl
och om du
hände mig nu så
är det vad det känns som
pirrande, vackert, längtande
och något frustrerande (jag syftar förstås på
avståndet i tid och
rum och livssituation som
måhända kan tyckas kort för andra men som
känns som en brinnande
evighet
just nu)
jag skrev:
försöker sova förnimmer
doften av din hud
precis under örat under håret
ned mot axeln
mina läppars mjuka mot
den lenaste huden där
gömmer
ansiktet i kudden
för att
kväva
längtan
men sträcker
händerna
i drömmarna i minnet
för att hitta maghuden,
den mjuka kurvan
om man följer
höftens skarpa
linje
och glider
inåt
nedåt
den lenaste ytan
bildas en grop
mellan dig
och det som döljer dig
där kan jag
krypa in
och nå
dig
jag kan fortfarande känna
dina armar som
sluter mig till dig
och darrningarna
efteråt det är är
darrningarna
inuti mig
& din tunga
din
tunga
din. tunga.
dina ögon får en särskild form
när det är
det enda
jag ser
och dina fingrar leker
över min rygg
dina fingrar
leker.
någonstans somnar jag
vaknar jag
huden skälver till och
allting
börjar om igen
förnimmer doften
av din hud