Man kan se saker komma. Man kan se samma saker stanna. Upp. Saker som ser omkring sig. Rekognoserar skulle en vit scout säga. Lever sitt eget liv skulle en annan grabb säga. En lite äldre. Grabb med skinn på näsan. Äh jag ville göra något stabilt. Någonting att hålla i när trycket rycker. Vi tänker oss en ilsken liten tromb genom en husvagnscamping. En husvagnscamping i Östnytt. Inga döda inga skadade inga hemligheter där inte. Tjejen hade varit skiträdd. Skiträdd i teve. Som en röksugen sjuttiotalsbrud. En läderaktig kvinna försöker vända bort sitt krackelerade ansikte. Som tsunamin säger hon.
Som tsunamin säger hon. Som tsunamin säger hon. Vi tänker oss saker som stämmer. Saker som rekognoserar. Inte tromben nej saker som blev av.
Små självlysande lik i mitt minne. Hem efter sjunde ECT-behandlingen idag. Ingen förbättring men allting är glömt. Allting avmagnetiserat. Utom den stela gamla kärleken till döden. Saker som stannar. Blir till bylten av ringa värde. Igår kom det över mig. En sak: fyrtiosju år är så jävla länge. Alla sakerna. Det inträffade redan hända. Baraen sån sak som tandborstningen. Alla tandborstningar. Ett sånt oändligt fallande lödder. Och alla gånger i affären. Alla gånger jag greppat någon sorts limpa

Far out man! Like wow dude!

Så många saker håller mig vid liv. Rejäla saker. Som våra älskade grundämnen. Som litiumet i mitt nervsystem: nummer tre (3) i det periodiska systemet. Och antioxidanternas välde. Mitokondriernas små lojala apparater. Molekylsammansättningar blir läkemedel. Transparanta avstånd. Tindrande tankar. Ett stilla civilkrage helt utan form. Dagarnas pärlor studsar mot golvet. Somna mätt. Vakna mätt. Redan uppmätt för kistan.