Vi var de fördömda. I långa rader stod vi utanför kyrkan där vi för sista gången skulle få uppleva en gudstjänst. Kyrkan hade enbart tre rader , när jag steg in i den satt det bara två personer där, en på första och en på andra raden. De flesta slöt sig till den första raden, men jag gick förbi den så snabbt jag kunde.

Bakom mig gick en man som beslutsamt var på väg mot den andre mannen som redan satt på den andra raden, kanske var de vänner i verkligheten där utanför fönstret. Jag satte mig på den tredje raden, snett bakom de båda vännerna. Jag kunde höra hur personen som suttit där längst av alla muttrade medan han betraktade folkmassorna:

- Otrogna, sade han medan han betraktade de som satt på första raden. Ordet dröp av förakt och lät mer som en förbannelse än ett påstående.
- Troende, sade han sedan och övergick i att betrakta de som satt på den andra raden, hans egen rad.

Han vände sig sedan om för att ge sitt omdöme angående min egen rad. Han såg lite lätt förbryllad ut när han betraktade den. Bortsett från mig var raden tom . Till slut mumlade han knappt urskiljbart ur sorlet:

- Han som kommer med profetian.

Men prästen hade redan börjat tala så jag bad mannen vara tyst. Mannen vände sig om, uppenbart förvirrad av vad han själv sagt. Prästens historia var kort men förödande, troligtvis var den menad att vara nådastöten för våra förtappade själar. Han tog till orda:

- En gång, när världen drabbats av en kraftig översvämning, fann en kvinna sina två söner döda, deras ansikten förtvinade av dödens grepp. Deras själar hade misslyckats med att ta sig ut ur kropparna och därför sade den ena sonen nu till kvinnan:

- Er son älskar mörkret, ser ni det inte mor? Vill ni inte än en gång känna era söners kärlek? Kom ut till oss.
Viljesvag av sorgen som modern var lät hon sig ledas ut i vattnet tills hon inte längre nådde ner till bottnen med fötterna. Den sista halvmetern simmade hon till sin son och omfamnade honom kärleksfullt. Den döda sonen såg på henne och sade:

- Har du någonsin upplevt skönheten i havets djup, mor?
- Har du någonsin känt mörkrets närvaro i ditt hjärta? sade den andra sonen. Han hade ljudlöst smugit upp bakom henne och blockerade nu hennes väg tillbaka.

För sent insåg modern sina söners svek. För sent började hon skrika. Hon trycktes ner under vattnet och förenades till sist med mörkret på havets botten.