Det skrämmer mig mer och mer
oviljan, otydligheten
att konstant vara en liten bit bort från verkligheten
för att sedan, ögonblickligen, vara närvarande.

Jag vet precis var, vem och
varför jag är här
men jag vet också att det inte stämmer
utanför mitt eget huvud.

Det finns ingenting definitivt jag kan skriva
inga ord som klart förklarar
eller beskriver det som kanske borde förmedlas
från mig till dig, ett oklart du som troligen ovetandes spelar rollen som mottagare,
för att ge skäl till detta nyttjande av orden.

Det känns som att lögnerna stakar sig inuti,
saker jag sagt och gjort och glömt bort
görs om och om igen
alltid nytt och alltid annorlunda
sanning, för stunden
från en lögnaktig hjärna...

Du då, du som lyssnar på mig
du som försöker förstå vad jag pratar om
varför denna ständiga egotripp,
varför detta totala undvikande av verkliga ämnen
varför skriva utan mål
varför skriva utan mening...
... bara gissningar.

Jag vet inte.
Jag vill göra mer men fastnar i tvivel
meningslösheter och egotrippade introspektion in absurdum
det är allt jag har kvar just nu.

Sanningen är till för stunden
för ögonblicket som sedan snabbt förtvinar till intet
allt annat
precis exakt allt annat
är meningslöst.

... efter det följer det tillverkade tvivlet.
fastnaglat i slutfasen av varje sekund
accepterad och kanske även ignorerad
men aldrig förnekad.

/