Hon satt vid mitt köksbord, liten som en sparvunge men skarp i blicken. Fullkomlig på något sätt.
- Hur menar du? Sa hon.
- Jo, jag menar, att om du fortsätter på den väg du valt, lever du kanske tio år, men förmodligen inte ens två.
- Än sen då? Frågade hon, och jag såg att det var vad hon menade.
- Ja. Än sen då. Svarade jag och menade också det jag sa.

Här skulle det inte kunna handla om något annat än det vi sa. Ord måste få vara tunga som bly och så fyllda av sin egen mening, att de lätt kunde dränka en sparv. Eller en människa. En av oss måste dö.
Jo, det var också sant.
En av oss måste dö.

- Jag går nu. Sa hon.
- Ok. Sa jag.
.

Det gjorde hon också. Hon gick. Och jag såg henne på ryggen från köksfönstret. Liten och smal men stark. Så oerhört stark.
Det gör ont när människor väljer att leva som om döden vore verkligare än livet. Bättre på något sätt. I alla fall gör det ont om man bryr sig.
Jag gjorde det.
Och tänkte, att det kanske var sista gången vi såg varandra.
Hon med sitt liv i egna händer och jag med mitt.
Som jag lagt någon annan stans. Också jag hade.
En gång som ett eko. Och många gånger som en mening.

Det är det där med livet och döden. Vem som äger vad.
Men hon kom tillbaka. Hon och livet hon menade att hon själv kunde göra till vatten.
- Du, har du femhundra spänn?
- nej.
- Ok.
Sen fikade vi, jag fixade våfflor och varm choklad. Hade till och med glass i frysen. Mycket sött, mycket kolhydrater. Fett och smarrigt till sparvkroppen.
Jag hade femhundra spänn. Jag hade mer än så. Men tänkte att.
- Du kan väl sova över? Sa jag.
- jorå. Sa hon. Men jag måste. Slut vetdu.
- mm. Sa jag och ville inte veta.

När hon gick var det samvetet. Femhundra spänn samvete. Men hon skulle ju. Ha. Och barnet. Borde nog.
Den spädaste av alla ryggar och viljan.

Det hände att vi såg varandra ännu en gång. Den sista.
Hon i ett skratt så fyllt av förakt, att jordskorpan skälvde.
Och jag själv förintad.

…

Det finns ingen grav att besöka. Inte en minneslund och ingen vacker blomsteräng.
Hon talade mina ord
vände sig bort
och tog mitt liv i sina händer

som ett samvete



för femhundra spänn...

….