Öken nattens svalka

Den glödheta sanden

Återgår till sitt svalkande tillstånd

Sittande vid sitt tält

Blickande utåt

Uppåt mot den stjärnklara himmlen

Stjärnbilder sträcker ut sej

Djupet i universums bilder

Oändligheter breder sej ut

Griper tag i hennes själ

Drar henne till sej

Ut i rymden

Svävande glider hon omkring

Mötande det stora

Det oändligt stora

Härifrån skådar hon alltet

Samhörigheten

Strålande stjärnor lyser upp hennes färd

Genom universums stjärnbeströdda himmel

Möter sej själv

Ser sitt liv

Vägen

Alla felsteg som slutligen blev rätt

Små små lampor av ljus i öknen

Där själar slagit sej till ro

Smekande sand dyner breder ut sej under henne

Hon lämnar stjärnorna

Återgår till sej själv efter ännu en natt i universums sfär

Sällsamhet

Samvaron med stjärnbilderna har åter givit kraft

Stillheten i hennes tält under den stjärnbeströdda himmlen

Skapar ett stillsamt insiktsfullt leende

Friden i hennes kropp är outsäglig

Friheten i hennes universum är total

Sandkornen hennes vänner

stjärnorna hennes ledsagare

vindens hennes vän besöker henne i natten

stjärnklara nätter finns hon där stjärnorna bor