Här vid ytan är allt bra,
"Stilig"
"Så jävla snygg"
"Åhh".
Ringar på vattnet på en daggkåpas blad
sprider sig, som om det var i en egen ocean.
Mår bra nu, flaxar runt, är bäst på allt
(förutom kanske den där konstiga dansen, eller en sprucken relation)

Kan göra vad som helst uppe bland molnen, bara det inte var för att..

Kan utnyttja någon, leva av dom, som en mygga som suger blod (för att sedan nöjt flyga därifrån)
Ja varför inte, alla andra är ju så bra på det, så varför inte jag.

Stirrar ner i det blå, det har gått över ett år, som på en sekund helt utan liv.
För när själen vill glömma så minns kroppen ändå, trots alla andra däremellan.
På ett fullpackat dansgolv, eller bara på en brygga vid en liten sjö.
Kroppen smärtar av tomheten ibland, har allt runnit ur mig, satt sig utanpå?

För den smärtar allt ibland, kroppen. Beror det på tomheten då?