Vi talade om fisk, hur det luktade fisk om kroppen som måste duschas. skrubbas och filas. För fisken. Om hon ätit fisk spelade ingen roll. Det var som om fjällen ändå. Och doften.
Sedan sa hon det där om pappan. Han som kommit in i hennes rum när huset var tyst som graven.
Och det som skedde när hennes eget liv blev format till den sarkofag som skulle bära den tystnaden. Den som pappan. Ja. Som en pappa måste.

Och jag frågade om fisklukten och pappan.
Små korta ord och en vålnad av svar.
Alla hennes ord luktade, nej stank som av gammalt fiskrens. Sa hon. Så hon kunde inte säga så mycket. Det var rädslan för att tvinga mig bort. För att lukten, hennes lukt skulle vara för mycket. Ingen kunde stanna i fiskens buk utan att hata.
Sa hon.
Och det kan vara sant. Att ingen kan stanna utan att hata, i doften av ett barn som våldtas av den far som kallar sig kärlek.

- kanske inte. sa jag.
- Då får vi väl hata. tänkte jag.
Och kastade min kropp fylld av hennes ord i det stormande havsvattnet. Redo att dö i den vrede som omgav varje försök att hålla huvudet ovanför vattenytan. Som om vreden och hatet sammanfogats i stormande skum. Omöjligt att andas. Omöjligt att särskilja. Hat och vrede, vrede och hat som en stormande dödsdans av förintelse.

- Det är då det stinker, känner du stanken? Fiskens jävla stank?! Säger hon och jag tror jag förstår vad hon menar men vet bara att hennes ord är som en mun, en fruktansvärd mun som slukar mig hel och vrider mina inälvor i en konvulsion ämnad att tömma hela mitt inre. Allt det hat och all den förtvivlan hennes ord genomsyrat mig med.
Och jag kräks.
Där är hennes hat och mitt. Min oförmåga och hennes förtvivlan.
Stanken överväldigar oss båda.
Fisklukten. Och spyorna.



- Det är det här vi måste sortera. Säger jag.
Att jag ens kan tänka den tanken.
Ändå vet jag. Det är det enda jag vet. Att det är det där som måste sorteras. Hennes och mitt. Olikheterna. Hat i en hög, vrede i en annan. Min sorg i en bägare och hennes i en annan. Och fisklukten. Den måste vi båda överleva.

- Du hatar mig för det här. Säger hon.
- Ja det kanske jag gör. Säger jag. Vi får överleva det.
- Eller också dör vi.
- Ja. Eller också dör vi. Det kan du ha rätt i. Vi får överleva det också.
- Idiot.



På något sätt är det omöjligt. Alltid omöjligt.
Ändå händer det omöjliga.
En fisk spottar upp människor på land. Fullkomligt urlakade hamnar de på land och vet att ta andetag.

- Ska du gå nu? Frågar hon.
- Nej. Säger jag. Det är du som ska gå. Jag stannar här. Jag stannar alltid här tills du inte behöver komma tillbaka mer.
- Med fiskstanken.
- Ja. Med fiskstanken.

Och så går hon.



..och jag kryper in under en buske för att söka skugga för den brännande solen.