Jag brukar likna mig själv och mina närmaste medmänniskor vid larver. Stora feta larver som krälar omkring i jorden. Det är inget som jag säger högt, jag behåller detta för mig själv. Vissa saker bör man inte säga högt. Jag har vräkt ur mig tillräckligt med dumheter i mitt liv. Jag börjar lära mig var gränserna går.
- När jag ser på dig så tänker jag på en stor, fet och hårig larv som kan ge eksem i handflatorna om man tar upp den!
Så kan man t ex inte säga till en flickvän.
Ungefär där tror jag gränsen går.
Så jag behåller oftast mina tankar för mig själv.
Men ibland så skriver jag ned dem. Jag gjorde det igår, när jag skrev om drömmar som aldrig infrias, om drömmar som faller i glömska. Om drömmar som till slut blir till något löjligt och omoget. Något som man bör ta avstånd ifrån och skämmas för.
- För nu är det dags att sluta fantisera och komma ned på jorden!
Säger de.
De flesta instämmer och rättar in sig i ledet till stämpelklockorna.
För de flesta människor är larver, de går aldrig vidare till nästa stadium i utvecklingen. De blir aldrig några vackra fjärilar som fladdrar iväg upp mot solen.

Jag tror att de flesta människor har en fjäril inom sig. Få låter den utvecklas. När de kommer upp i en viss ålder så låter de den självdö långt därinne någonstans. Borta är drömmarna om att bli en berömd skådespelare, författare eller stjärnadvokat. Istället tar de vid där de flesta andra människor har slutat – de får jobb i fabriken, i köket, borta vid äldreboendet eller på ICA. Och så fortsätter det. Generation efter generation. Inget nytt under solen. Inga fjärilar som fladdrar över ängarna.
- Duger det åt mig så duger det åt dig!
Säger vissa till sina söner och döttrar.
Det är de värsta.
Det är de som har bestämt sig för att stampa ihjäl fjärilen inom sina egna barn.

En god vän hävdar att jag har missuppfattat alltihopa. Att jag har fel. Att de flesta människor inte har några drömmar och har så aldrig haft. De vill bara överleva, ha en trygg inkomst, en fast avföring och en någorlunda hygglig vardagsmiljö. Precis som mamma och pappa!
- Det är bara du som snurrar iväg i tankarna som vanligt! Du har för livlig fantasi! Det kan inte vara bra för dig!
Ja, det kan hända att han har rätt, men jag tror inte det. När jag var ung så hade nästan alla mina kompisar drömmar. Ingen av dessa drömmar hade något att göra med deras nuvarande arbetsliv och vardag.
Jag minns bara en person som fick sina drömmar uppfyllda. Han ville få jobb på pappersbruket, som sin far.
Det fick han.
Denna person var även känd för sin fotsvett - påminde om lagrad ost - och brukade vid arton års ålder fortfarande sitta och forma läpparna när han med stor möda skrev sitt namn. Med tanke på detta så var det i och för sig en bedrift att fixa sig en fast anställning. Oavsett var.
Det var hans dröm.
De andra ville bli rockstjärnor, rallyförare, idrottstjärnor och miljonärer.
Sedan glömdes allt bort.
Hos vissa har drömmarna t o m förvandlats till förnekelse.
- Nu har du läst för mycket poesi igen!
Hör jag polarn säga.
Enligt honom så är livet och vår existens tämmeligen okomplicerad. Det handlar om att jobba, ha mat på bordet, betala räkningarna och kanske avla lite ungar. Sedan är det bara att luta sig tillbaka. Inget mer.
Det tycker jag är att skala ned våra liv till något futtigt och banalt. Syre, mat, dryck och regelbundna toalettbesök. Inget mer.
Och efter ca åttio år så år är det slut.
Om man har tur.
Om man inte dör tidigare.
Om inte någon av ungarna får för sig att spela bort farsans kåk på poker, eller börjar knarka och bestämmer sig för att blidka demonerna som bor i oljepannan genom att klubba ihjäl hela familjen och resten av släkten i sömnen med ett bollträ.
Nej, jag vägrar att ha en sådan tråkig syn på livet. Jag tänker fortsätta med att drömma och fantisera.

Jag är fullt medveten om att jag kastar sten i glashus. Jag har också haft många drömmar och av dem blev det intet. Men jag har drömmarna kvar och jag är medveten.
Jag ägnar mig inte åt förnekelse.
Drömmarna har naturligtvis ändrat sig. Man mognar och får nya värderingar. En dröm skulle t o m gå att uppfylla.
Jag drömmer bl a om ett liv som internationell dagdrivare. Det är nog den vackraste titel jag kan komma på.

Internationell Dagdrivare.

Jag tror jag skulle trivas som internationell dagdrivare.
Jag skulle inte ha någon fast adress, bara bo på hotell och vakna upp i ett nytt land och en ny stad varje vecka. Åt helvete med allt annat!
Jag skulle tillbringa dagarna på uteserveringar, under en värmande sol och skriva en massa dumheter på min laptop. Dumheter som jag sedan skulle skicka till olika tidningar. Jag skulle dränka dem i smörja!
- Kolla här! Nu har den där dåren skickat en text till oss igen!
Hör jag dem säga till varandra uppe på någon redaktion i kalla Sverige.
- Ja, vad är det för FEL på honom egentligen?
Jag är en person som inte skriver en massa underlig och pretentiös smörja som slår knut på sig själv. Jag skulle istället skriva om en medelålders man och hans betraktelser över sin omvärld, en man som äntligen har lyckats smita undan efter att ha suttit av ett långt straff i det svenska arbetslivet.
Jag skulle skriva om vad jag såg, vad jag tänkte och vad jag gjorde. Inget mer.

"Här sitter jag med ett glas i handen och blickar ut över folklivet. Kvinnorna är mörka, vackra och glada. Jag har suttit här ända sedan i morse. Jag borde kanske ta en promenad men jag sitter som fastgjuten. Sådant här stånd har jag inte haft sedan jag konfirmerades!"

Den nivån skulle jag lägga mig på.
Allt skulle kompletteras med lite trevliga foton. Gärna på mig själv. Ofta med ett stort överlägset skitätarleende, ett sådant leende som bara de som har sluppit undan kan visa upp.
Det här är faktiskt ingen omöjlig dröm.
Den går att förverkliga.
Jag skulle kunna ta tjänstledigt ett halvår, ta ut mina besparingar på banken och dra iväg! Jag skulle åtminstone få pröva på att leva min dröm. Inte många som får det!
Sex månader är ingen lång tid. Inte jämfört med en hel livstid i alla fall.
Larvstadiet varar ett helt år.
När fjärilen kläcks så lever den bara i några dagar. Under dessa dagar så ska den hinna göra allt som den inte kunde när den kröp omkring därnere i jorden bland dynga och ruttnande löv.
För larven så blev drömmen sann till slut, även om den bara varade en kort stund.

Så en dag kanske jag sticker iväg. Kanske nästa år.
Eller nästa.
Om jag vågar.
Om Chefen beviljar tjänstledigt.