Ett cigarettpaket får mig att längta.
Varför?
Jag längtar inte efter cigaretter,
ty cigaretter har jag ju här hos mig.
Detta cigarettpaket är tomt –
och tillhör ingen –
har aldrig tillhört mig –
och borde redan ha kastats bort.
Men ej kan handen förmås
att häda mot minnet.
Minnet av vad?
Minnet av att detta cigarettpaket
en gång inte, såsom nu, var tomt
och att det då inte, såsom nu,
saknade en ägare.
Men nu ligger det tomt och övergivet,
liksom jag ligger tom och övergiven.
Det enda som skiljer oss två åt –
jag och cigarettpaketet –
i denna stund av försmäktan och
borde och borde ej –
är att jag kan höra tomhetens tystnad,
men cigarettpaketet
icke.