Du stirrar, på någonting
på ingenting.
Det har varit, outhärdligt
Jag vet.

"Är allting,
verkligen försent?"

Min underbara,
gömmer svaren, i sin mun,
så alldeles stum.

"Min Ögonsten
vems är blodet,
det strömmar, från din pulsåder?"

Så vacker
på en stol.
September,
Och överallt blod.

Så passiv, vanmäktig.
I krig.
Ser Försöken
Förödelsen,
Döden.

Belysningen är så svag.
Väggarna,
så höga.

Min hjältes fingrar,
skakar.
Hennes gröna, är så vakna
utan att vara vakna.



Underbaraste
min mest Önskade
faller.

Faller blodig,
tillplattad på marken.
Jag, förlamad och bredvid.

Minns hur jag såg dig
allra första gången,
så full av liv.
Befriaren,
Hjälten,
som räddade mig.

"Hur ska jag klara mig?!
Vad tvingade dig?!
Någon HJÄLP mig!!!"



Min älskling
som snö,
så vit
tömd,
livlös.

Så spökligt lik,
ett lik.