Avstånden växte om natten. Jag såg aldrig hur det rörde sig men du gled längre bort för varje morgon. Kanske tog drömmen dig, en liten bit i taget. Dit, till tillflyktsorten där lyckan var valfri och där jag aldrig fick plats.
Jag återkommer alltid till sekunder. Om tiden och dess relevans, om hur den luckras upp, förångas i mina slutna händer. Jag tror att den kan bindas kvar med bokstäver, med pennans spretiga garn och blir besviken var gång det misslyckas.
Även jag drömmer. Om samma saker som de flesta; sex och lycka - utan inbördes ordning. Och jag stannar, förlikar mig med alltet och intigheten. Jag rör mig blott i dina utkanter, ett perifert väsen bland skuggorna. Det är kallt där och jag skriver till dig;
nu när jag tappat
mina sista fjädrar
frågar jag mig
om vingarna
någonsin bar