Jag sitter och väntar
(över, under, eller bakom allt är just-nu:et)
Jag röker cigaretter;
må jag sålunda bli besjälad,
hade jag blott skäl därtill.
(genom, för eller i och med just-nu:et öppnar sig alkohålet – ref!)
Jag sväljer, såsom jag sväljer det mesta,
lägger tand för tunga och biter ihop,
ty annars skulle väl något falla samman.
(jag faller bort, undan eller istället)

***

Sirenen (flickan eller larmet) tjuter (eller tjuter inte),
och just-nu:et genljuder (högt, lågt eller för utan).
Det växer och fyller Ingentinget,
som just ingenting är,
med tomhet som framför (bakom eller inom) allt
är något – eller någonting.
Någonting är inte som det ska,
ty Någontinget är okänt och alltså oberört.
Allt annat är genom växelverkan,
men Någontinget är i sig självt
(mitt i, interfolierat med eller sumperimposerat på Ingentinget
Alkohålet gapar, glupar, glufsar, vräker, stojar, fräser och f(ö)räter)
Solen går ned i Alkohålet så att det (se ovan)
och sedan blir allt mörkt.
Då går en hand fram (på pek- och långfinger), fattar
och begriper Någontinget så att alla inser (frånser, utser, förser)
att Någontinget också är just ingenting, förutom (förutan, förinnan)
just-nu:et, som är allt som är.

***

Moln går fram, men utan att ses av någon, och utan att någon märker det, försvinner de bakom horisonten. Vyn är låst (fast, fixerad, fokuserad; beblickad); som en tavla målad i luften utan färg. Härmed (däri, därför) kollapsar alla metaforer och kvar står uppenbarelsen (förståndet, eftertanken) i sin bländande vision (kranka blekhet – ref!); det är förgängligheten (fåfängligheten, förfärligheten) som är just-nu:et.

Vore,
var,
varit,
var med,
vare,
må vara,
var då?
Hur är det?
- det är berusat.
Vad då då?
- det bara rusade på (iväg, vidare, förundan, eller av).