Alltid där som ett stick av smärta

Minnena av ljusen i väster.

Soluppgång i repris.

Kall som is.

Het som ökensand.

En väg slingrar sig över bergsryggar.

Där går du ensam.

En soldat på väg hem.

Varken död eller levande.

Ett försök att sig ur, var ditt sista uppdrag.

Du frågar dig själv hur man kommer vidare.

Hur man finner en ny dag.

Du följer asfaltens vita linjer.

Hur orkar någon gå så långt?

Hur tar man sig igenom liv och död, oförstörd?

Vem tar dig hem?

Vem säger de rätta orden?

Vem bryr sig, när allt är över?

Oförstörd, bland ruiner, som en blind bland seende.

Kunde gjort allt ogjort vid porten men gjorde som alla andra.

Historien skapades i varje andetag.

Kriget slutade innan du förstod varför du stred.

Tomheten måste fyllas.

Alla hål ropar, alkohol fylls på,

dagarna i sus och dus i dammet, i husen bredvid.

Dofter från andra dagar löser upp tidens gång.

Du fastnar inte skymningen utan lämnar den orörd,

mellan vägens oändlighet och hjärtats slag.

När dagen blir natt.

När tiden blir din.

Kommer du hem.

I väster föds ljuset.

I öster försvinner allt i mörkret.

Om natten kunde tala i tungor,

eller rent och klart skulle du kanske vända om.

Men, ibland är det bättre att inte förstå.

Det är bara att gå,

gå vidare, för livets skull.

Stå på tå, barnet väntar och får.

Fortsätt så, skor slitna över asfalt svart.