Nu är det sommar igen. Det känns som om det var förra månaden som det var höst. Det var dags för de stackars barnen att börja skolan igen. Jag minns att det var ett reportage i tidningen om skolan. Det var slut på pengar till läromedel och brist på lärare. Man utmålade det till rena katastrofen. Stackars barn! Hur ska det gå? Vad ledsna de ska bli!
För mig hade det varit goda nyheter. Vilken normalt funtad unge vill inte slippa lärare och dumma läroböcker?
Det var en enkät, de hade frågat några blivande förstaklassare vad de tyckte om att börja skolan. De flesta svarade lite svävande, nja… Vet inte osv. Några snusförnuftiga skitungar sade att det skulle bli jättekul!
Men en liten flicka hade svarat:
- Fy fan!
Kort och koncist. Inget mer. Den flickan gillade jag! Det var en unge som redan hade fattat. Hon var en tänkande liten flicka. Fy fan! Om jag hade svurit så vid den åldern så hade morsan blivit galen av ilska och dragit in veckopengen för resten av månaden.
Det stod att flickan hette Mimmi, var sju år och ville bli rik när hon blev stor. Inget annat. Inte frisörska, popstjärna, prinsessa eller veterinär. Bara rik. Det räckte.
Vilken tjej!
Jag jämförde henne med de andra ungarna som var med i enkäten. Jag tror att Mimmi har störst chans att lyckas här i livet. Hon hade redan fattat. Inga naiva yrkesdrömmar där inte. Antingen skulle hon bli rik eller också skulle livet gå åt helvete och sluta i en hårt belånad villa med en man som redan vid trettiofem års ålder visade tecken på både svår bukfetma och en önskan att börja dra upp byxorna till naveln.
Vid sju års ålder hade Mimmi redan fattat.
En annan flicka hette Madeleine och såg ut som en riktig skitunge. Ni vet, sorten som får höra under hela sin uppväxt de är vackrast i världen. De blir helt odrägliga och lär sig tidigt att de tillhör de Vackra Människorna. Hon skulle antagligen bli populär i skolan och hon visste om det. Under sin skoltid så skulle hon hjälpa till med att knäcka många mindre lyckligt lottade klasskamrater för livet. Hon hade redan vid sju års ålder näsan upp i vädret.
Hon berättade att hon minsann skulle bli fotomodell!
Jag fantiserade genast ihop tio olika sorters tortyrmetoder på det lilla kräket. Jag gick igenom dem allihop uppe i mitt huvud. Långsamt, i fyrfärg och stereo.
En liten kille hette Oscar och såg ut som en kålrot. Stubbat hår, grisnäsa och elaka ögon.
Den pojken kan bara ha rotmos mellan öronen. Tänkte jag.
Resten av texten bekräftade mina misstankar. Det visade sig att Oscar ville bli fotbollsproffs när han blev stor och såg fram emot idrottslektionerna.
Oscar kommer med största sannolikhet att hamna i samma gäng som Madeleine. Med stor iver kommer han att banka skiten ur dem som inte bär de rätta kläderna och uppfyller Madeleines krav på rätt utseende.
Det är så skolvärlden ser ut – misshandel och pennalism.
Allt detta kände Mimmi på sig. Fråga mig inte hur men hon visste.
Mimmi skulle inte få det lätt.
Fy fan!
Sade Mimmi. Inget mer. De där två orden sade allt.

Som vanligt så lever de vuxna i en fantasivärld. De har glömt hur det var, de tror på fullaste allvar att just deras barn brinner av kunskapstörst och att de sitter som små ljus i sina skolbänkar och tittar med beundran på sin lärarinna. De är så snälla och rara och skulle aldrig kunna vara elaka mot någon.
De tror att just deras barn är speciella. De tror att deras barn kommer att bli något extra fint här i livet.
När Madeleine informerade journalisten om att hon ville bli fotomodell så stod hennes korkade morsa intill och sade att visst, det är nog inte helt omöjligt. Så söt och framåt som Madeleine minsann var!
Jag säger som Mimmi: Fy fan! Jag ville spy åt eländet.
Men jag kan i alla fall gotta mig åt hur det med största sannolikhet kommer att sluta.
Drygt tio år senare, lagom till sin artonårsdag så kommer lilla Madeleine att vara i åttonde månaden. Den stolta fadern gör lika många månader på Mariefredsanstalten för grov kvinnomisshandel. En misshandel som sammanfaller förbluffande väl överens med tidpunkten som Madeleines graviditetstest visade positivt. Själv så gör Madeleine karriär hos Försäkringskassan. Hon har precis blivit informerad om att det finns något som heter föräldrapenning. Bostadsbidrag har hon redan och hon har på känn att hon snart kommer att bli beviljad sjukbidrag för den där svårdiagnostiserade värken i ryggen.
Vid fyllda tjugo år så kommer hon att vara överviktig, vagga omkring på stan i mysbyxor och kort linne som visar upp både fläskmage, navelpiercing och den senaste tribaltatueringen.
Och Oscar, han vill bli fotbollsproffs.
- Bollsinnet har han efter mig! Hö! Hö!
Säger Oscars lika korkade far.
Men det kommer aldrig att bli någon fotbollskarriär för Oscar. I bästa fall så kommer han att sluta som byggnadsarbetare eller lagerarbetare.
- Men han knarkar inte i alla fall och han har ju ett jobb!
Säger fadern och har redan glömt drömmarna han hade om sin son. Han har även glömt att hans egna föräldrar en gång närde samma drömmar om honom. Men så tog skolan slut, han gjorde grannens dotter på smällen och blev tvungen att söka jobb på ICA:s centrallager som truckförare.
- Men han knarkar ju inte i alla fall, och jobb, det har han!
Sade föräldrarna den gången också.
Krossade förhoppningar och glömska går i arv. Drömmarna om framtiden slår aldrig in, alla glömmer och förtränger.
De blir vuxna och skaffar sig ett jobb. Inget mer.

Men jag hoppas att det går bra för Mimmi. Hennes far stod intill. Det var foto på honom också. Han såg uppgiven ut.
- Ja, det får väl bli som det blir!
sade han.
Inget mer. Vad skulle han säga?
Han såg ut som en karl som hade jobbat länge på någon fabrik som tillverkade borstar eller förnicklade stuprännor.
Eller något annat spännande.
Det syntes att han var en man som hade funderat mycket på saker och ting här i livet.
"Vad är det för vits med alltihop egentligen? Varför tar jag inte och säger upp mig och drar åt helvete istället? Jag tror faktiskt att jag gör det! Och hörni, när jag ändå har andan uppe så tror jag att jag ska ta och visa kuken för Mimmis lärarinna."
Men det tycker jag inte att han ska göra. För han är fader till en liten dotter. En väldigt speciell liten flicka.

Jag tror att Mimmi har chansen till ett bra liv, inget dussinliv. Hon är intelligent och kommer inte att låta sig knäckas. Hon har redan fattat saker och ting. För det händer faktiskt att några få barn gör sina föräldrar stolta här i livet. Det är inte ofta, men det händer.
Jag tror, eller i alla fall så hoppas jag att Mimmi är ett av dessa barn. Det unnar jag både henne och hennes far.
Och jag hoppas att de där nio åren i skolan går fort för Mimmi.