Rak i ryggen och vit om hyn
Händer som aldrig känt solen
Spetsar, tyll och pärlemor
Det prasslar och frasar om kjolen
Septemberbris suckar och blåser lätt
Kind som smeks utav vinden
Slutna ögon och med nacken böjd
Hon lutar sig lätt emot linden
En lind av många i en åldrig allé
Som sträcker sig mot ett hus
Det största i socknen, har husbond sagt
Fasaden, den badar i ljus
Men flickan i gräset, hon slumrar än
Säg mig, vad tänker hon på?
Tänker hon på all överflöd
Den lyx så förunnad få?
Inte gör hon det, hon är klanderfri
För hon är vackrast med sitt sinne ungt
Knappt sjutton år och med handskar på
Vad vet hon om det liv som är tungt
Gårdskarlens händer är breda som få
Flatorna mörka av damm
Han jobbar hårt fram till solnedgång
Över gårdsplan lunkar han fram
Med avund ser han lindens träd
Som stödjer flickan så ömt
Sen när hon vaknat och gäspat till
Då viskar hon allt som hon drömt
Men gårdskarlen vet vad är riktigt och rätt
Och detta är nån annans idyll
För nån som är född med silversked
Är damm så fjärran från tyll