Tillsammans går vi barfota i det gröna gräset,
himmelen är svart men ovanligt stjärnklar.
Det är nästan så att man inte ser det svarta täcket,
utan bara de upplysta hålen- stjärnorna.
Plötsligt faller en mängd av dessa himmelstenar
ner över oss…
Men stenar faller inte…

Vi tvingas springa o söka skydd under trädet lite längre bort,
Det regnar ner över oss, likt hagel.
Vi försöker att undvika att bli träffade, likt stenar slår de oss i huvudet…
Men stenar faller inte

Intalar oss detta, men det känns som stenar. De är varma, de faller svarta, de har slocknat I fallet.
Linda frågar mig; Är det verkligen stjärnor och inte stenar?
Ja, för att stenar faller inte…