Hon vilar sitt huvud på en kudde med röda rosenblad, som han har spridit ut åt henne innan han åkte tillbaka hem till sin fru.
Men hon har en kudde med rosenblad, ju.

Hon väntar medan dagarna går till år och hon står bakom honom men aldrig brevid och hon vilar på små mjuka blad, ensam över jul när han åker på semseter med frun som han egentligen skulle ha lämnat igår för flera år sedan nu.

Hon vilar sitt huvud och svälter sin kropp för att komma iform till det nya livet som han pratar om, om och om igen trots att hon inte förstår varför han inte bara går, eller, egentligen; varför hon inte bara går utan bara står kvar och väntar.

Han sprider sina blomblad och hon faller mjukt, medan hon torkar och smulas sönder inombords, medan hon dricker hans plastvatten och låtsas att det livnär på riktigt, medan konturerna av hennes jag långsamt men säkert suddas ut, tills relationen, och/eller hennes liv, på riktigt är slut.