Elin. Säger rösterna. De som ingen förstår.
Allra minst jag. Vad har du gjort? Föll du på en spik eller? Säger de oroligt.
Nej, så är de inte. De säger det och skrattar. Det är deras jävla fel.
Nätterna är svåra. Jag..

Och..

Rösterna. Rösterna i mitt huvud.

De viskar till mig: Psyk..Psyk..Psyk..Psyk..Psyk..Psyk..PSYK!!

Vad vill dem. Jag är rädd. Så rädd att jag gör det. Så rädd för mig själv.
Så rädd.. Att jag trycker en nål genom huden. Jag släpper nålen. Den sitter där. Med en halv centimer hud. Som en backe.

Men jag drar. Jag drar! Det är ett hål. Och jag kan se..

Det röda. Köttet. I. Armen. Jag föll för det. Jag drar. I Något. Som ser ut som.. Som små trådar.

Jag trycker. Trycker nålen djupare. Blodet rinner längs handleden. Som en röd bäck. Jag tycker. Trycker till. Något tar emot. Ett ben..

Ett hål. Ett litet men djupt hål. I min handled.

Två nya mediciner. Samma tårar. Samma ögon som blickar ut genom rummet. Daugava räddar mig lite. Och den lilla ödlan som ömsar. Frågan är: Kommer jag somna inatt.. Eller kommer nålen vara där. Eller kommer mamman sitta och kolla till henne. Så hon inte gör något.