1,2,3,4,5,6 och 7... tysta leken börjar nu.

Ingenting skadar ett hjärta som ord. Så låt tänderna vara i vägen. krama dig fast om min rygg, så tar jag dig med.
Hasande genom känslornas risbuskar, en afrikansk terräng.
Mina knän orkar så länge du orkar klamra.


Det gör inget när du kittlar mig, för när jag skrattar gör du det också.


Din hy är ett landskap, en svindlande vy, ett vinterbäddat gärde.
Två melerade skogstjärn, en drunkningsolycka ifrån att sakta tillslut stöta emot den steniga bottnen.
Men förälskelsen är så yvig i sina gester att det är nog bäst att vi bara är tysta.
Låt allt vara en hemlighet.


"Är du rädd för att det ska visa sig att ditt hjärta är en handgranat, stötkänsligt och explosivt? " Undrar jag, varje gång jag möter dina flackande skogstjärn.


"Blir du rädd när vi inte är tysta?... En indian som prasslar bort sitt byte i dom solplågade torra snåren. " Undrar du... men säger ingenting.