Jag lever ett underbart liv till synes utan stridighet,
ett liv som andra skulle drömma om i alla fall dess motsvarighet.

Ändå kan jag känna att andan fastnar i halsen och inte kommer ut
hur djupt jag än kippar envisas det om att luften har tagit slut.

Tårarna rinner ner för kinderna var och varannan dag utan påtaglig anledning
skyller på graviditetshormonerna, skakar på huvudet och tänker skärpning.

Jag är verkligen nöjd med det liv jag har bildat och alla runtomkring
tror jag vet vad som tynger mig även om det låter som ingenting.

Jag behöver kortet som ger oss frihet att komma bort ibland
friheten att färdas ut i vårt avlånga land.

På så vis slipper jag vara instängd bland fyra väggar
och kan ta mig ut även om maken är ute och spelar.