Vid 26 års ålder förlorade jag plötsligt en hand. Trots att jag bara bodde i ett studentrum kunde jag inte hitta den igen. Turligt nog var det min vänstra - det är i alla fall vad alla säger till mig.

- Tur i oturen att det inte var din högra hand, i alla fall!

Men vad vet de, egentligen? Jag kanske hade varmare känslor för min vänstra hand? Det var lillasyster-handen, den svagare, den jag beskyddade i alla lägen. Utom just då.

Det kan ha hänt när A plötsligt slog igen mitt fönster så det skallrade i rutorna. Det är möjligt att armen kom i kläm där. Sedan lade A snus i mina ögon och åkte hem till sig. När han återvände ett dygn senare hade jag redan sprungit iväg till Mentalsjukhuset och var alls icke medvetslös, vilket han hade befarat.

- Så kan det gå när inte haspen är på, som man säger.

Och i detta fall är det ett tillämpligt uttryck. Hade den varit på hade jag troligen haft två händer.