Jag tror inte jag har en personlighet kvar.

Jag kan agera som konsument i butiker,
agera som patient hos en läkare,
agera som det som jag tror är rätt i situationen.

Men det är aldrig jag,
som om jag alltid har fel kläder på mig...
... som om jag vandrat in i någon annans kropp.

Om än bara för ögonblick... sekunder, minuter eller timmar.

Till slut faller personen jag agerar som, isär.

Till slut vet jag inte hur jag borde röra mig, hur jag borde tala...
... vem jag borde vara.

Jag är aldrig jag, inte ens i ensamhet.

Ensam är jag ingen,
jag är tyst både utanpå och inuti.

Det är som om livet är någonting jag läst mig till,
inte någonting som kommer naturligt... utan ansträngning.

Jag vet inte om det jag känner är ovanligt eller vanligt,
men det spelar också så liten roll.

Det tar kraft... imitation tar energi.

Allt jag gör, när ingen ser, är ingenting alls.

T.o.m. det jag gör nu... att skriva... kräver en helt annan person än mig själv.

Jag gillar att forma ord, visst... eller, jag tror jag tycker om det...
Det är den personligheten jag har som tar minst kraft...
... kanske är det jag.

Men det betyder ingenting alls för mig,
borde det inte göra det?

Jag kan skriva sida upp och sida ner med text utan att jag har en aning om vad texten själv handlar om,
och det, i mig, är helt ok... det är avslappnande att sitta i timmar och mata ord från ett skitigt tangentbord till en överdrivet ljus skärm... det är helt ok.

Men skrivandet är mer än det... mer än vad jag tror jag klarar av.

Att skriva någonting verkligt, någonting riktigt välformat.
Någonting med substans...
...det klarar ingen av mina personligheter av.

Jag kan forma ord, stava dessa rätt oftare än fel...placera dem i en ordning så att de tillsammans skapar en mening.

Innehållet är tveksamt...

Substans är alltid så långt borta...

Allt är bara ord... ord på ord på ord på ord...

Jag kommer nog aldrig sluta skriva... jag tror inte jag skulle klara av att gå ens en dag utan att placera bokstäver på en rad...

Tror inte att jag lastar över mina ord på rätt ställe dock... jag är ingen poet, ingen skribent... beroende av ord kan vara en adekvat beskrivning... men ingenting jag formar kan misstas som poesi... inte längre...

Det är ok ändå, mitt skräpskrivande stör inte mig då jag aldrig läser det...

Undrar lite om det stör andra...

Känner mig lite tom och innehållslös... precis som det jag skriver... mycket blaha och lite hmm...

/