När det mjuka höstmörkret svepte över landskapet
kom Sorgen på besök.
- Med tiden sticker den om jag låter den vara ifred, tänkte jag,
Men ack den blev kvar.

- Snälla, rara, bad jag den då,
Är det inte dags att lämna mig nu?
Jag trodde att du bara kom och hälsade på.
- Jag vet när det är dags, svarade Sorgen.

Till min stora fasa började den bygga en stuga.
- Hör du, försökte jag,
Din svarta sidenkostym är riktigt elegant.
Skulle det inte vara roligt att visa den för andra också?

- Det räcker att den duger åt dig, sade Sorgen.
Sedan bett den ihop läpparna.
Sågade och hamrade nätterna igenom likt en dåre.
- Min stuga är färdig, sade Sorgen en kväll.
- Nå, svarade jag vettskrämd, mig veterligen skulle din stuga passa bättre som fritidshus.
Du har ju ingen värme.
- Och, sade Sorgen.

Hela vintern huttrade den ihärdigt i sin stuga.
- Mer vill jag inte frysa, meddelade den beslutsamt en vårvintermorgon och satt
igång att installera värme.

Dag och natt jobbade den på.
Jag lätt den härja fritt.
- Du har det väl bra, eller?
Frågade Sorgen mig omsorgsfullt under sommaren.

På sätt och vis hade vi fattat tycke för varandra.
Sorgen och jag.

- Jag känner mig rastlös, sade den vemodigt en bländande vacker höstdag.
- Säger du det, svarade jag smått förvånad.
Morgonen därpå hade Sorgen rest.
Det fanns ett meddelande.

Hej!
Tack för din vänlighet.
Gillar dig, men får ingen ro.
Reser bort ett tag och ser mig om.
På återseende!
Kram!
Sorgen