De sände en fånig dokusåpa på TV för ett tag sedan, ”Hjälp! Jag är med i en japansk TV-Show!”
Handlade om människor som förnedras och förlöjligas på värsta möjliga vis.
Sådana program intresserar inte mig. Jag får nog av sådant på jobbet.
Jag har kommit på en ny programidé: ”Hjälp! Jag måste arbeta för mitt uppehälle!”
Undertecknad är naturligtvis den självskrivna deltagaren. Det skulle inte ens vara dyrt att producera denna TV-serie. Det skulle räcka med att spänna fast en kamera på min axel och sedan skicka iväg mig till jobbet.
- Ha det så kul!
Sedan får man följa mig under en alldeles vanlig arbetsdag. Man får se mig med snoken nedkörd i en igenproppad golvbrunn - Ha! Ha! Vad rolig han ser ut när han tappar sin nya, jättedyra mobiltelefon i avloppet!
- Kolla minen!
Man får vara med mig en hel dag när jag går bakom en kombiskurmaskin och tittar ut genom fönstren och ser alla lediga människor njuta av det vackra vädret och man får skratta när en chef skäller ut mig efter att hon har ertappat mig med att skvätta ned folk med företagsbilen.
Jag tror att folk skulle älska skiten. Förnedrings-TV när det är som allra bäst.

Jag hade en kompis en gång för mycket länge sedan. Vi kan kalla honom för Markus. Han tyckte det var roligt att jobba. På fullaste allvar.
Markus jobbade på ett pappersbruk. Ett PAPPERSBRUK! Han älskade sitt jobb. Om man tycker att arbete med pappersmassa, valsar och superkalandrar är höjden av nöje, ja då kan man bara ha rotmos mellan öronen.
Det hade Markus. Hela jävla kastrullen.
Han var så dum så att långt upp i vuxen ålder så bokstaverade han högt för sig själv när han försökte att läsa någon porrtidning. Markus gillade böcker med mycket bilder. Med Markus kunde man bara prata om högst vardagliga ting. Högt och tydligt, så inga missförstånd skulle uppstå. Subtila prylar gick aldrig hem. Elen var indragen men Gud hade glömt att slå på huvudströmbrytaren.
Det är tjugofem år sedan jag pratade med denna Markus. Han jobbar inte kvar på pappersbruket. Det gick i konkurs. Jag hörde att Markus grät som ett barn när de blev varslade. Idag jobbar Markus på en fabrik som tillverkar handtorkar till allmänna toaletter. Han älskar sitt nya jobb. De som känner honom säger att han brukar sjunga för sig själv när han cyklar iväg till jobbet varje morgon.
Det är så man känner igen de största dårarna, det är de som ler när de är på väg till jobbet.
De fick nog mycket stryk som barn.

Man bör arbeta. Det är en plikt!
Men det är dags att sluta ljuga för sig själv. Våga säga rakt ut att du vantrivs med ditt arbetsliv. Våga erkänna att det finns så mycket annat som du skulle vilja ägna dig åt under din korta tid här på jorden. Gör något kul istället. Dra iväg på en resa, pissa i grannens brevlåda, snyt dig i flickvännens nya fina sommarklänning och visa kuken för den där vackra tjejen som jobbar i kassan på Pressbyrån.
Om inte annat så skulle det bli jävligt bra TV.

För övrigt så vill jag säga att det bara är en dag kvar nu till min semester.