Svanarna flög långsamt in i den barmhärtiga evigheten,
medan den brinnande himlen såg havet kyssa solen god natt.
Det var som att min förtappade själ blev fullständigt medveten,
om att nu hade mitt oundvikliga öde till sist hunnit mig ifatt.

Det gudsförgätna livets farkost försvann vid horisonten,
inte ens min frälsare kunde ge mig några tröstens ord.
Godhetens amiral hade blivit dräpt av den djävulska kameleonten.
Nu återstår bara att säga: farväl moder Jord.