Ack allt jämt denne Narr han vacklar av och an
Spänner fiolen och läppar mot Hovdamen där
Så ståtlig gynnad med silvertunga var han
Dock förblindades han av att han var kär

"Förgät mig ej!" ropade han med tvenne oktaver struken
Och räds icke att uttrycka båd kärlek och förakt till mitt handlande
Hovdamen tyst begrundar den lismande Narren och sticker honom i buken
"Gudsförgätna Narr vad ska jag med dig här till" sade Hovdamen famlande

Vår Narr av kärlek var förblindad
Med både lyra och stämma gjordes mången försök att uppvakta damen
Vilket av list, lust och svek stulit hans arma hjärta
Vad Narren då icke förstod var att han var just narrad

Känslan var av guld och hans hjärta flög på allsmäktig Gud faders vida himlakropp
Och hans själ omfamnades av änglasång i regnbågens alla färger
Arma skald blev helt förkovrad i sin kärlek till Hovdamen
"Lyss till mitt hjärta, det må bulta i otakt men det är för att Frökens anlete får det att dansa fuga"

En romans helt gudsförgäten inleddes på gyllne stigar
Och sagan gestaltades genast som ett käderlekspar i paradis
De firade mången år tillsammans i hemlighet för samhällets vakande öga
Hjärtekrans blev silverlans då sanningens bistra ordalag tog till orda
Narren gjorde sorti, platt fall således att hans små fötter stod rätt upp i skyarna
Tror ni icke att det var Hovdamen ändå som var den stora narren

"Min käraste Hovdam du besjunger mitt hjärta
I alla stjärnors tecken står kärleken givakt
Säg vackra dam varför åsamkar du mig denna smärta
Du fortfarande får mitt hjärta att slå i otakt"

"Gudsförgätna Narr vad ska jag med dig här till" sade Hovdamen ilsket
Då mina känslor för dig har dött sin hjältedöd för mången år sedan
En Redig Riddare jag önskar bestiga min byst nu", avslutade hon pilsket
Ja nog hade hon spejat in ersättaren redan

Vår arma Narr fick modstulet bege sig hemåt i förlust
Hovdamen var nu inte längre hans att älska i nöd och lust
Den narr som låter sitt hjärta stjälas, giv akt
Då snart alla dina känslor är i kvinnans makt

Hovdamen och Narren finns ibland oss än idag
Men det tvistas fortfarande om vem av dessa som är narr
Är det ändå inte Hovdamen den bedragerskan som är den riktiga narren?
Narren som så tappert bar oket av kärleken för sin kära i båd nöd och lust
Bortglömd och förvisad av allmänheten men som ändå rakryggat stod för sina känslor
Det inte Hovdamen förstod var att Narren var mer Redig Riddare än vad någon annan i hennes kurtisanled någonsin skulle bli
Ja hon gjorde sig ett rejält nedköp

Vår arma Narr nu sedd som död i Hovdamens syn
Förvisad och bedd att försvinna
Narren vände sitt anlete mot skyn
Med ens började regnet rinna

Änglarna fällde nu tårar tusen
Och molnen vildvuxet grå
Sakta släktes nu ljusen
Och ned gick vår ridå

Livet som ett skådespel får oss att reflektera
Varför låter vi oss gång på gång att falla?
Varför tillåter vi människor att trampa på oss mera
Då avgrundsvrålen av lidelse skalla?

Du var den vackraste av människor min kära
Och jag trodde så blint på dina kärleksord
Men nu har jag bara ännu en bister läxa att lära
När du styckade mitt hjärta med berått mod

Ett liv i tvåsamhet väntade oss men det var inte gott nog för dig
Som att trycka på en knapp var känslorna för mig över
Endast en månad senare vann någon annan skald ditt hjärta
Säg, vad hade han som inte jag hade?

Nu går jag här, förvisad från din närhet


Mig har du inget till övers

Hela vår ungdoms tid fanns vi för varandra
Och vi såg djupet, själen, på oss båda


Och det var så vackert

Min kära, när svartnade du?
Finns det inget vi nu?

Var allt verkligen bara
Lögner och svek
Bara lek

Mitt hjärtas spegelbild har gått i tu
Allt som var du


Du spelade dina kort väl o (stora) Mareld

Jag erkänner att jag har blivit



Narrad.