En vålnad som greppar sitt ljus med vetskapen om mörkret som redan intagit sin position. Följer lampans lyse som strålar i brytpunkten. Krälar i blindo - likt en orm som letar efter sitt byte som slingrat sig bort. Hunger och törst ger sina tydliga signaler. Natten är dagens mor, så säger Norén. Jag kontrar och uttrycker. Dagen är barnet i natten som vilseletts i detta djupa, oändliga mörker men mitt i de lösa hoppens verklighet - kastar stjärnan sitt sken, ett anfall av raseri? Barnets ögon tindrar. Kanske föraktar det sin moder?

Alla bär vi barnet inom oss. Vi och våra kluvna jag medan mitt silver har sitt värde i guld. Mitt hjärta byggt av ord så känsligt, ömt och vördnadsfullt. Med insikten om kunskapens värde. Jag plågas i smärtan likt kylan som frossar i vintertid. När våren bjudits hit för att tina vår is. Floder av tårar som pölar i mitt inre. Denna ständiga ambivalens som svarar därför men frågar varför. Vad kan jag säga? Kanske ber jag snöängeln vaka över mig när jag inväntar ännu ett snökaos medan snödrivan mig skyddar mot vädrets makter.

Känner orden strömma likt en fåra i jorden. Försöker återuppliva denna jord. Den är köldskadad efter vinterkrigets härjningar. Striderna fortsätter medan offer skördats. Är de oskyldiga men skyldiga? De är drabbade - spelar en roll i detta Livets spel som skuggas av Döden där ondskan och egoismen är maktens vänner. Kommer denna jord någonsin fröjdas i fruktbarhetens tecken?

Kanske är denna jord besmittad av någon obotlig sjukdom som kallas ensamhetens dilemma. Är det farligt att vara ensam när man har sig själv? Att vara ensam är att vara inlåst men befriad. En uppfyllande tomhet som bygger sina egna murar med svagt murbruk.

Kanske finns en längtan efter bekräftelse? Djuret bryter sin inhängnad. Löper mot nya betesmarker där gräset är grönare. Ett lockbete - en tjuvjakt. Någon skjöt? Ett övertag där makten vilar över motståndet. Ligger still i tystnad - övergiven i ensamhet. Känslor spökar i detta mörker som sina skuggor bär.

Utanförskapet förmedlar sin tystnad i ett känsligt läge där oljuden gör sina avtryck. Ensamheten hotar men den slås tillbaka. Man är aldrig ensam när man har sig själv! Din trogna följeslagare - den beslöjade anden plågar medan det brinnande korset bärs som oket på axlarna. En tunnel mot friheten skymtar i denna falska trygghet med dessa skyddande murar där murbruket långsamt smulas sönder. Dessa murar som skulle skydda mot väder och vind öppnar nu sina hål mot en värld så konkret men abstrakt. Denna jord som rymmer många världar och verkligheter.