Hon sitter på en tidning. Hon syns med sin egen spalt.
Hon fyller sin yta. Hon är fri och kan skriva precis allt.
Hon trivs. Hon styr oss läsare. Hon tycker att det är kul.
Det är en lek att få avgöra vem som är snygg, vem som är ful.

Smal. Snygg. Smink. Hon skriver lagen om hur man ska vara.
Förnekar att hennes roliga lek kan för många utgöra en livsfara.
Hon ger liv åt en tro för många vilsna, sökande, svaga personer
som trillar in i en farlig grop och börjar leva efter dessa fasoner.

Sara, Karin, Johan, Ida, namnen är många fler
alla de som tappade kontrollen och trillade ner.
De står på vågen, stirrar in i spegelbilden med avsmak
studerar sina kroppar länge, först fram och sedan bak
de slutar äta, går in i den egna världen medan vikten rasar
utan att inse att de på livets bana ned mot döden kasar.

Du måste vara smal som en tråd, vass som en synål
inte rund som en knapp, du ska vara hård som stål.
De har sett henne. De har läst hennes spalt.
de tror på att hon måste vara den som vet allt.

De måste sina ansikten täcka med färger kleta och smeta,
självkänslan ligger i puderdosan, tror det är där man ska leta.
De tror att det är putsningen på utsidan som gör att de duger,
förstår inte att det är på insidan de ska leta, omvärlden ljuger.

Hon syns. Hon är viktig. Hon har en egen spalt.
De ser henne och de tror att hon vet allt.

Lagen lyder att utan dig själv maskera kan du inte gå ut.
jag önskar att denna hemska trend kunde få ta slut.