Min själ är på tillfälligt besök här.
Ett flyktigt besök -
på väg någon annanstans.
Förundras över människans envisa kamp mot tiden.
Denna förunderliga förmåga att finna mening i allt.
Modet med vilket hon möter morgondagen,
fullt medveten om sin egen obetydlighet.
Med en inneboende rädsla stark nog att trygga överlevnad,
finner hon ständigt nya vägar till fullkomnande.
Nya vägar att bygga sin egen verklighet.
Likt ett trotsigt litet barn,
sätter hon sig upp mot kosmos orubbliga lagar.
Tror sig kunna styra.
Tror sig ha kontroll.

Jag räds ej människan mer.
I min starka beundran av hennes mod,
vilar enbart förbarmande.
Kärleksfullt förbarmande - som en moder över sitt barn.
Långt in själen växer förtröstan.
Ett fåfängt hopp att hon en dag skall nå insiktens frid