Det är jobbigt att berätta min livshistoria
min kropp jag sakta förtär
För att möta mina synder, mitt sjuka begär
dagarna är ganska tomma
jag väntar på något som ska ge mig ro
Att någon ska komma och så ett frö av tro
Mina tankar på papper
jag skriver av mig och försöker vara tapper
Men ord kan inte läka mina sår
fast tiden tickar, fast tiden går
jag saknar något jag inte kan förstå
var finns ljuset, var finns det jag inte kan nå
Jag har lärt mig att dölja det jag känner
dölja det för min familj, för mina vänner
att gråta är att vara svag
jag biter hellre ihop och blundar ett tag
Misstro mig inte, jag är inte rädd där jag går
men ensam är jag, jag är ensam där jag står
Jag är inte trött på livet
det skulle jag aldrig ta för givet
Jag är bara trött på eviga vägen
jag verkar hitta diken i alla lägen
Så jag får leva med min filosofi
mitt liv är som en pianostämma som sakta klingar förbi
När man tror att allt är över, att allt är slut
Så bryter plötsligt nya toner ut