Jag söker finna
det som är du,
ur mina ringa kunskaper.

Jag ser solen dala
ner över åkrarna,
då jag betraktar samma vy
som dina ögon vilat över.

Jag undrar så
hur du förmådde att vänta,
du måste ha brustit mången gång,
men samlat mod
på nytt -

väntat, längtat, hoppats.
Älskat.

Så förnimmer jag din Gudstro,
din förtröstan.
Du visste i ditt hjärta, inte sant?
Du bar på löftet,
och löftet bar dig -

genom ängslan, tvivel, rädsla.

I unga år, i oviss tillvaro -
i ständig tjänst för andras gagn.

Jag anar hos dig
ett konstnärligt sinnelag
från din far, arkitekten.
Det samvetsgranna från din mor -

en ständig själslig strid,
lidelsen kontra plikten.

Just där i
ikläder jag mig dig,
med ambition att gestalta din berättelse.
Detta ärofyllda uppdrag.

Så kom till mig, Maria,
låt oss tillsammans återge
din sanna kärlekssaga.

Fyll mig
med ditt säregna mod.