Mannen med den snövita rustningen hade ett skrämmande ilsket uttryck i sina vackra silverblå ögon.Nala kom på sig själv med att undra vem som hade väckt hans vrede.Hon skulle inte vilja vara i den personens skor just nu.Med en lätt darrning bestämde hon sig för att fortsätta handla frukt.
Ymir drog en hand genom sitt silvriga hår och en morrning steg i den starka halsen.En av hans tjänare svalde hårt och sade försiktigt att det verkligen inte hade varit meningen att slarva bort prinsessan Zelvene.
"Idioter!Vad ska min bror säga nu?Jag kommer aldrig mer att få ta med min brorsdotter på en marknad igen på grund av er."Rösten var låg och dödligt vass.Tjänaren började darra och fruktade det värsta.Ymir må vara en rättvis herre men ingen ville väcka den slumrande besten inom honom."Leta överallt.Kom inte tillbaka tomhänta."Varningen snärtade som ett piskrapp.
Nala som hade hittat all frukt hon behövde till sin paj hade hört alltihop.Hon kunde förstå varför mannen hade blivit förbannad.Samtidigt undrade hon varför han inte letade själv med take på att det var hans systerdotter.Med en lätt suck kom hon fram till att förnäma herrar tycktes komma från en främmande planet.Tjänarna skulle få ett helvete om prinsessan inte hittades.
Det var tur att det var en fin solig dag och inte dimma.Nala bestämde sig för att det var dags att bege sig hemåt och börja baka.Plötsligt högg en starkhand tag i ena armen.Med en flämtning vände hon sig om och blickade åter in i ett par silverblå ögon."Du,"andades hon och hjärtat började slå dubbelslag.