Du har stjärnor i dina ögon,
det har inte jag.
Jag har universum i mina,
alltså dig.
Jag ser dig som så mycket
mer än du ser mig som.
Det är det jag har förstått
nu den senaste tiden.
Nu har jag köpt det faktum att
våra mönster går isär.
Du matchar mig perfekt,
jag matchar dig inte alls.
Hade jag insett det lite tidigare
så hade jag nog sparat många tårar
men man kan ju som bekant inte
bara stänga av allt.
Inte jag i allafall.
Inte när det gällde dig.
Och att jag nu insett fakta betyder inte att
jag äntligen kan stänga av,
för det kan jag inte.
Nej, för jag känner fortfarande,
men jag inser nu att jag inte kan vänta på någon
som inte känner likadant.
Så jag låter dig vara och älskar dig i smyg.