Jag ligger nerbunden då de tänder bålet
och tittar uppåt som för att fly
Allsköns ljud kastas ner i hålet
där jag långsamt vävde en puppa ny

Här nere finns ett land av ånger,
vidder av tvekan och ett hav av sorg
Här sjunger rastlösheten längtans sånger
och högst upp på berget har hatet byggt en borg

Om det finns något jag alltid saknat,
en svart liten låda av synd
Liksom en mardröm ur vilken jag aldrig vaknat;
den håller solen skymd

Här är den nu så liten och nätt,
ett land både kallt och kvavt
Jag håller den hårt och jag håller den tätt
för det är allt som finns kvar

Finns det blott en tanke kvar
att vända om och fly
Som står där djärv, så stark och klar,
så släng den snabbt och tänk en ny

Det finns inga känslor nu,
bara livet självt och dess tomma hallar
dunkla samtal som slår ut
och låter dekadansens iver skalla

Jag ligger nerbunden då de tänder bålet,
det knastrar snart och luktar bränt
förväntans tid då eld når svålen,
att tänka långsamt på allt som hänt

Ett offer är jag, åt min egen ofullkomlighet,
jag inser det en sekund för sent
snart finns inget av värde mer,
även synden slukas av elden ren