Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Syltetikett

Gubben mötte henne i dörren med sin tidning i handen. Genast kände hon på sig att det hade hänt något. Gubben brukade aldrig röra sig i onödan, speciellt inte för att hjälpa henne med varesig inköp i affären eller med att fylla kylen med det nyss inköpta. Hon stannade därför upp i tamburen och stirrade förvånat på honom.
- Kerstin är här.
- Jaha, är det nåt speciellt då?
- Ja, du får väl prata med henne själv.
Han försvann snabbt och ljudlöst tillbaka in i vardagsrummet , till sin lilla värld mellan fotöljen och läslampan. Kerstin kom ut i hallen med ihopbiten min.
- Nämen, vad trevligt att du kommer hit såhär oanmäld. Har du plötsligt börjat bry dig om din gamla mor och far kanske?
- Bespara mig dina sarkasmer, Mor. Du vet banne mig väl varför jag är här. Jag vill att det här ska ta slut nu.
- Jaha? Ja, jag förstår ingenting. Men du kan väl få låta mig få ställa in varorna först?
Kerstin följde efter sin mor in i köket med en spänd blick.
- Du har sagt till Fjernströms att jag varit i Ljusdal.
- Ja, men har du inte det då?
- Ingen har att göra med var jag befinner mig och när jag befinner mig någonstans, allra minst Fjernströms. Det vet du förbannat väl.
- Men, Kerstin. Du kan inte fortsätta såhär. Det passar sig inte. En kvinna i din ålder ska ju vara stadgad nu, med en ordentlig karl och små tultingar.
- Jag väljer mitt eget liv! Du kan inte bestämma över mig längre.
- Vill du ha kaffe?
Frågan fick Kerstin ur fattningen. Ett snabbt försök till att återta sitt fokus avbröts ytterligare av att telefonen ringde.
- Är du snäll och kokar kaffet medan jag tar telefonen?
Med en väl beprövad moderlig dominans tog hon åter kommandot över sin dotter och gick sen lugnt ut i hallen och tog telefonen.
- Hallå? Ja, det är jag. Jasså? Jo men det kan ni göra… Aha. Ja, jag förstår. Nej, det behövs inte.
- Hon la tillbaka klykan utan hast och gick sen tillbaka in i köket. Kerstin hade fyllt på vatten och kaffe i bryggaren och lutade nu med korslagda armar mot diskbänken. En gång hade Kerstin lekt vattenlekar på den där disken, bakat småkakor till dagis och hjälpt till med syltning och saftning ståendes på en pall för att nå upp.
- Vem var det?
- Det var grannen. De hade visst fått något problem med avloppet och frågade om vi upplevt samma sak.
- Fattar du inte att du sårar mig så mycket när du pratar så mycket om mitt privatliv?
- Jag tycker att du borde leva som andra lyckliga människor.
- Om det är något som gör mig olycklig så är det just ett sånt liv som du och dina tjatmostrar lever. Det är som att dö inombords.
- Det är inte så dåligt, tycker jag. Vi har ett tryggt liv och det är viktigt för mig.
- Jag kommer att flytta ifrån stan.
- Jaha, så du lämnar oss helt för att pröva dina vingar någon annanstans?
- Jag kan inte leva såhär. Jag måste kunna ha ett eget liv utan att släkten får reda på varje steg jag tar.
- Du skulle inte kunna vänta ett tag?
- Varför skulle jag det? Det finns väl ingen anledning?
- Nej, kanske inte det. Men, det kanske vore trevligt med en tid tillsammans när vi inte bråkade?
- Och det säger du när du skämt ut mig inför släktens största sladdertacka? Hur fan tänker du?
- Ja, jag bara tänkte att det inte är bra att skiljas såhär, mitt i allt groll.
- Du? Kaffet är snart klart. Du kan dricka det tillsammans med gubben därinne. Jag går nu.
Kerstin lämnade dem bestämt och utan tvivel. Modern tog lugnt kaffekannan, två koppar och en bit av gårdagens sockerkaka och gick in till gubben i vardagsrummet, som fortfarande höll tidningen i sin röda fotölj.
- Hon vill lämna stan, säger hon.
- Jaha.
- Hon vill väl fortsätta alla sina eskapader på egen hand utan att ha någon som ser efter henne när hon går ner sig i fördärvet. Och vi som bara vill hennes väl.
- Jaha.
- Tänk om vi bara någon gång kunde vara tillsammans som vänner, i alla fall en sista tid.
- Det kom visst ett brev ifrån sjukvården.
- Ja, jag vet vad det är. Det är provresultaten ifrån besöket i höstas. De ringde precis.
- Jaha.
Hon blickade ut genom fönstret och såg vintern dra vita streck över gatulinjen, naturens försök att få stadens alla hårda hörn och vassa kanter att mjukna. Enstaka små figurer rörde sig därnere med ett eget liv och egna bekymmer. En tung suck drog hennes blick mot det minnesfyllda vardagsrummet. Omsorgsfullt virkade underlägg, medaljongramar runt levande och döda släktingar, väggklockan och den bastanta skänken på långsidan. Hon tog sin kopp ut i köket och hällde ut resten av innehållet i vasken.
Senare på kvällen, när gubben hade lagt sig, satt hon kvar i köket och skrev etiketter på de syltburkar hon fyllt under helgen. ”Nov -11” skrev hon på varje etikett, långsamt och noga. Plötsligt skrev hon något annat på nästa klisterlapp, tre ord som sved långt in, ett hastigt ljudlöst skrik ur en härdad fasad. Hon tittade på det, grät stilla en stund och knycklade sen ihop etiketten för att slänga den i soporna.




Prosa (Novell) av Ulf Popeno
Läst 709 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2011-07-20 21:23



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Den som ändå kunde plocka bär, koka sylt och köra en bil mellan punkt a och punkt b utan att få punktering.
2013-09-03

  cilax VIP
väldigt snyggt med telefonsamtalet, oväntat, dramatiskt utan att skriva på näsan. Ruggig novell
2012-01-03
  > Nästa text
< Föregående

Ulf Popeno
Ulf Popeno