Det är som att måla plast med akvarell
Som att låta vattnet
Det vackra, fina silvervattnet
Rinna ned i våra sprickor
(Som bäckarna vi såg en gång för länge sedan i Ingenting)


Åh, och du ber världen att slakta dig
Och undrar varför du inte gör det själv
"Döda mig döda mig"
Är det din lugg som hindrar dig ifrån att se?

Men herregud,
det här är ju ingenting jag vill
Ja, herregud, du får inte tro mig när jag pratar
Nej, tro ingenting jag säger
Mina ord är svarta drakar ifrån vårt
återigen
Ingenting


Kaos som tassar omkring
oss förut

Spränger min kärlek större
Kan inte sluta älska någon på ett, två, tre sekunder

Jag önskar att jag kunde hata dig, som du hatar mig
Du saknar inte mig
Men jag är så ärlig mot mig själv
i allt äckel;

Jag saknar dig


Jag trodde att jag förtjänade
raketer och planeter
En handdarrning
sedan gick ni iväg
på jättehelt glas och era blickar
var försvunna
De brändes upp i den gamla staden vi ägde allihop
Staden som var känd som 9B
En siffra ett B och vi dog
Ohja. En plötslig död
bredvid en hög avlidna gräshoppor

Ni ruttnar kvar där ni stal
min värdighet
Gräshoppor, ni glömde att
titta till era anteckningar efter mitt
mitt Liv
Ni glömde att hjälpa mig
(Mitt förnedrande mig)

Jag trodde att jag förtjänade
mer
Mer än ett betyg och
ögon på flykt bland ovetande föräldrar


Snälla, prata ur mig all ångest, Linden
Jag sitter så äckligt mjukt i mitt
tristessångestdoftande rum
Ut ur alla hörnen
så vackra ord
Jag förtjänar inte något ifrån dig, och du bara
ja, du bara låter mig vara
bättre