Vänd dig aldrig om, sa du. Och vi blickade framåt. Över takåsarna. Kanske blickade vi för långt, för någonstans tappade vi bort oss själva. Oftast var det du som tappade bort mig, men du kom alltid att jaga ifatt mig. För jag lät dig. På något sätt blev jag liten och ynklig när du stod där vid dörrposten med öppna armar och bad om en kram. En kram lika varm och berusande som en tavla som attraherar synen. Du var utav en sort som man inte kunde hålla sig ifrån. Du var fridlyst. Tills den dag du slutade att jaga mig och våra blickar inte räckte längre än till våra nässpetsar.