Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vänd dig om

Vänd dig aldrig om, sa du. Och vi blickade framåt. Över takåsarna. Kanske blickade vi för långt, för någonstans tappade vi bort oss själva. Oftast var det du som tappade bort mig, men du kom alltid att jaga ifatt mig. För jag lät dig. På något sätt blev jag liten och ynklig när du stod där vid dörrposten med öppna armar och bad om en kram. En kram lika varm och berusande som en tavla som attraherar synen. Du var utav en sort som man inte kunde hålla sig ifrån. Du var fridlyst. Tills den dag du slutade att jaga mig och våra blickar inte räckte längre än till våra nässpetsar.




Fri vers av Andrea Lucia
Läst 200 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2011-07-25 00:10



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Outstanding!
2011-11-03

    Birgersdotter
så bra du förmedlar känslan!!
2011-07-28

  L Patrik W Johansson VIP
Ja det som skiljer de här från Nobelpristagarna är väl ett radbyte vid ca vart åttonde ord, annars nästan inget

gillar den här prosamodellen bättre förutom ett par kortare av Walcott jag gjort till svenska

Be well,
LPWJ
2011-07-25
  > Nästa text
< Föregående

Andrea Lucia
Andrea Lucia