Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tystnadens mening

Vinden smekte kinden och försvann runt hörnet. Det var en sensommarnatt och ögonen vägrade att blunda. De var istället förhäxade av den skönhet som berusade dem. En skönhet som kom och gick, men denna kväll skulle den gå för alltid. Den skulle komma att avlägsna sig och nästa sommar skulle den förhoppningsvis blekas sönder av solens strålar. Men det var svårt att tänka så, denna natt. Denna natt då önskan om ett bestående in i evigheten var den som stod med versaler överst på önskelistan.

Vinden vågade sig fram igen och en tröja räcktes över. Doften av du värmde kroppen. På något sätt. Inga ord utbyttes. Det behövdes inte. De skulle ha svalts innan tungan lyckats med att forma dem. Tystnaden var ändå alltid den som var mest mäktig med dig. Hejdå kom aldrig att bli en sorgsen melodi denna natt eftersom ordet aldrig yttrades.

Dina drömmar större än höghus. Oron i din själ. Ständigt på jakt efter nya platser att få stämpla på din kropp. Samtidigt var du så närvarande. Du upptäckte med alla dina sinnen, trots att längtan efter nya marker var synlig i dina ögon.

Ryggarna vändes emot varandra. Vändningen var betungande men också trygg. Betungande var tanken att denna natt aldrig skulle få återupplevas. Kortslutning i lungan och andnöd, för några sekunder. Frigörelsen av luft och trygghet då du kom tillbaka och bröt tystnaden. Då du gav denna natt en mening.




Fri vers av Andrea Lucia
Läst 182 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2011-07-25 15:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Andrea Lucia
Andrea Lucia