Det handlar inte om död, om liv eller något sorts mellanting.

Ögonblick och andetag, det är allt man har.

Det finns varken negativt eller positivt i ett andetag,
och ögonblicken vandrar vidare som stillbilder man aldrig riktigt kan fånga in.

Det underbara infaller i det flyktiga,
det som försvann så fort att man är tveksam om det någonsin var där.

Det ofattbara får bara utrymme när man blundar,
undersöker vad minnet säger om vad som var innan ögonen slöts samman,
de mest ofattbara idéerna föds fram i en sorts intern konversation...
... vilket varken gör de sanna eller falska.

Det är bara någonting som plötsligt är där,
någonting som har någon sorts okritisk självklarhet i bagaget.

Det mesta är meningslöst när det inte passar in i det fokus man fallit in i,
eller, kanske det oerhört intressanta man försatt sig själv i.

Smärta är nog det enda som kan fånga in ett ögonblick,
det enda som kan sträcka ut det så att den kan innefatta en hel livstid.

Ingenting annat har den makten över oss,
men mänskligheten löste det som mänskligheten alltid gör,
vi tog makt över makten...
... vi kan inte få bort smärta helt,
men vi kan kontrollera den... åtminstone delvis...

Ögonblick är korta,
andetag likaså.
Ibland är man helt borta,
ibland tror man sig förstå...
... bara lite lite mer än igår.

/