Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Till dig.

Din lägenhet klädde om sin skepnad när orden kom ur din mun. Du tyckte om, mig. Min blick slöts och det kändes som att du precis satt mig i gungning. Jag lutade mig tillbaka och tog stöd mot din vägg. Gungan stannade. Jag fumlade med orden, men de flesta svalde jag som om de vore ett kallt glas saft en sommardag.

Jag ville säga att min gunga var stilla. Att det var så det kändes. Att det var som att du satt mig i gungning och tvärt stannat mig.

Förnimmelsen av den ivriga barndomskänslan då ens gunga plötsligt stannade. Det kittlade fortfarande sådär härligt i magen och man bad alltid om mer. För man tyckte om. Jag ville be dig om mer, men förnimmelsen av ungdomskänslan kom ikapp. Stilla på en gunga, idag. Hur man kan känna saknaden av barndomskänslan - att det lyckorus som gungan då gav dig aldrig blir det samma igen.

Det var jag. Stilla, med dig. Ivern mot saknaden. Ivern förlorade mot saknaden. Saknaden efter honom som fortfarande hade befäl över mitt hjärta.




Fri vers av Andrea Lucia
Läst 138 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-07-28 10:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Andrea Lucia
Andrea Lucia