Mina ögon vilandes på två klippor,
förändringarnas landskap speglas,
det värkande välbekanta
i verklighetens spillda vas.
Det skrämmande obekanta
i minnenas sålda stad.
Hur kunna se bortom,
se världen,
när dimman lägger sig
som tunga slöjor för min syn?

Ögon röda, blinda, bildar
svarta floder på vit duk,
ett delta klyver
verkligheten i mitt bröst,
talar om den tid då vi fortfarande
kunde stå inför varandra
utan något skydd.
Hur strängt,
hur illa kan ögat vara
för att vika undan
det man darrar inför men
behöver beröra,
se som mest?

Det står en man på gatan,
ögon möter genom
sänkt blick,
ser genom reflektioner
av regnvåt asfalt.
Aldrig så naken
aldrig så utlämnad
som när en man står vänd
mot minnen och öppnar sin
dörr på glänt.
Hur kunna hitta
bortsprungna blickar i
mitt svalda suktande,
i lidelsens bortslängda lås?

Ser tydligt utan att se,
men en gång kunde jag
älskares ögon.
Mitt sköte skrek och
kroppen sprängdes inåt.
Min tysta förtvivlan
spikade igen.
Oh, min sömniga förtvivlan,
min knutna, vita näve
låter mig inte andas,
låter desperationen dansa,
strupen slita särkar,
svetten slita sanningar,
släpper aldrig trycket
i mitt bröst.
För hur skulle natten
vyssa älskares
blinda blickar?

Mina ögon vilandes på två klippor,
förändringarnas landskap speglas,
vattnet slår mot klippan,
sköljer.
Ögon öppnas, ser klart,
men känner inte längre igen.
Vi kunde inte se oss mätta,
inte stå inför varandra,
vattnet slog hårt mot klippan,
vi sökte ett skydd.