Själens djupaste rum nu så sargat,
hjärtats håligheter nu så stora
att tomrummet gapar.
Hur många gånger till?
Dörren stängs, kanske för gott.

Tårar faller, likt regnet,
kroppen stelnar till utan någon
chans till rörelse.

"Aldrig mer!"
Ett skrik når väggarna, ett högt skrik
som ändras då ulkandet tar över.

Nyckeln vrider om, dörren nu låst utan
chans till öppning.

"Aldrig mer!"

Sluten i själens mörkaste rum växer förtvivlan
hjärtats dörr nu är stängd.
En ny vän besöker:
"Låt mig stanna."
Sakta ensamheten tar vid, sakta hjärtats
sorg vinner, sakta kliver själen ur kroppen.

En dag öppnas ögonen igen.
Strålarna nu når hjärtats dörr, öppnar upp
och värmer det kalla sargade rum.
Sakta vågar själen le och finna livslust igen.

"Idag är det en bra dag."
Styrkan växer vinner över sorgen.
"Jag älskar mig själv."
Plötsligt skingrar sig alla moln, öppnar upp
visar ljuset åter igen så hjärtat och själen
kan leva åter igen.