Det har jag ju. Ibland ser jag mig på håll, vinkar och ropar. Jag vill ju veta om jag minns mig, och hur kul vi haft. När jag ser det låtsas jag att jag inte ser det, tittar åt ett annat håll. Gud så pinigt! Honom känner inte jag! Så jag skyndar mig snabbt ombord på en buss, eller bort i någon bigränd eller sidogata. Snopen står jag då kvar med handen i luften, som något annat fån. Vad snorkig jag har blivit på gamla dar, muttrar jag för mig själv.