tysta tankar
viskande små ord
sammanställningar av bokstäver i formationer som aldrig får yttras högt
klart och tydligt
i sociala situationer

jag vet vad de vill berätta
det är samma sak om och om igen
år ut och år in

det handlar om mening och betydelse
mål och riktning
vad som känns klart, vad som känns tydligt
och hur suddig vägen dit alltid är

den jag är och vem jag är
definitioner som aldrig stört mig
inte ens i dess mörkaste
mest oacceptabla varianter

jag känner mig själv så till den grad att jag vet mitt namn
och att jag skyr min egen blick i speglar och polerade ytor

jag vet vem jag är och vart jag är på väg

men jag vet ingenting om resan dit
eller ens hur jag tagit mig till det nu jag befinner mig i för närvarande

jag vet att jag är skaparen av mina egna bekymmer
att, utan mig, borde jag klara mig bra
detta måste dock få förbli i teorin allena

det värsta är att jag tror förmågan till empati har gått förlorad
denna enda lilla mikroskopiska skugga av någonting som
någonting som kunde få mig att försöka
... att vilja försöka

att inte bara frysa fast i ögonblicket

och jag var bra på det

jag var ärlig och rak, lyssnade och hörde varje ord
vetandet att man inte kan förstå allt, men man kan ta in allt
och visa upp en spegel av vad man förstått
och helt enkelt fråga om det man inte förstått
... det är inte så komplicerat
det tar bara tid... och tålamod

jag var bra på det

men nu är jag bara trött

jag är lite osäker på hur jag ska fortsätta framåt från nu
vägen som alltid var suddig hade alltid konturer
någonting man kunde fästa blicken på och släpa sig emot

som om man vore ett barn, vilse i storskogen
allt jag vet är att stå blickstilla
... och vänta

inte för att jag ens har ett hum om vad jag egentligen väntar på

men det spelar kanske väldigt liten roll
det mesta verkar spela mindre och mindre roll numera

man får väl bara den framtid man la grunden för igår
ja, det man förtjänat sig till

vad vet jag...

/